Me, Myself and I

Apropå den nya stjärnan från brittiska "Talang": Britain's got talent nämligen Susan Boyle och hennes makalösa sång. Förra året hade vi ju Paul Potts som kom in på scen och såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig, i år kom Susan Boyle och såg ut som en gammal tant. Juryn himlade med ögonen, publiken skrattade nedlåtande och man väntade sig det värsta. Men så öppnade hon munnen... och himmel vilken sångröst! Juryn är helt lyriska, publiken står upp och applåderar och hon får de bästa recensioner man kan få. Vilken chock för alla, och vilken seger för denna oansenliga kvinna som uppenbarligen inte hade så höga tankar om sig själv innan. Men nu... Herregud!

Det här är ett ganska intressant fenomen, både Paul Potts och nu Susan Boyle har ju inte direkt utseendet med sig... Om man får uttrycka sig snällt... Jag hörde en intressant diskussion på radio idag (var det på Rix kanske?) där man ställde frågan: varför förutsätter man att fula människor inte kan sjunga? Ja det var en väldigt berättigad fråga tycker jag. Är det så att man döms ut direkt för att man är "ful" trots att man har en röst som får änglar att gråta? Se bara på Idol... Är det några "fula" som går långt där? Nä. Där är det de vackra, unga människorna som kommer hela vägen fram. Förvisso kan ju de flesta av dem sjunga bra också, men tyvärr alla fans till Johan Palm... han har ingen stor sångröst... Han är ju bara söt... Är det det som är viktigast? Inte sångrösten? Minns Lulu (eller hette hon Lolo??) från årets Idol, en stor kraftig kvinna med en jättefin röst. Hur långt kom hon???!

Varför är utseendet viktigare än rösten? Tänk er ett Idol där man bara får höra rösterna och inte se hur de ser ut? Skulle det funka? Nej tyvärr, för stora kommersiella krafter ligger ju bakom där. Men hoppas kan man ju alltid få göra.

Lycka till Susan Boyle, den fula ankungen som utvecklades till en underbar svan!